Det är dags att jag ändrar mig

Så mycket tid har gått.

Jag kan inte förändra dig

Jag har kämpat allt för hårt.

För att ha dig kvar.

För att få dig att säga

Vem du var

Så du måste förstå, vill inte

att du ska gå men du kan inte

stanna hos mig.

Om din lögn består.
Men jag vill ha dig tillbaka ..

inget funkar längre, det är så det känns.

Känns som att världen har övergivit mig.

Jag vill någonting jag hatar. Jag vill bara skrika ut, slå på något, få ut allt.

Vi delade på ordet kärlek

jag tog kär, han tog lek.

Jag blir galen av det här. Jag blir frustrerad, jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Det känns helt enkelt som jag känner dig, jag har aldrig känt en sån här mäktig känsla.
Jag har aldrig blivit så glad av att bara prata med en person och jag har aldrig mått så bra efter.
Jag vill bara se dig, jag vill bara träffa dig, så jag vet helt säkert att du är min, bara min.
För jag blir galen av det här, att hela tiden känna oron att någon ska komma och sno dig ifrån mig.
Oron över att du inte vill ha mig längre så fort jag inte har kontakt, oron över att du har hittat någon bättre. Jag kan inte hantera det. Är dina ord verkliga eller bara tomma?!
Jag vill bara ha dig här vid min sida, vid min sida. För det är precis allt som jag behöver.

Det är svårt att se när jag ler att jag gråter. Varje dag samma sak men jag är feg och förlåter. Jag tittar ner i marken, vill flyga härifrån. Långt bort till en plats där jag kan börja om från noll. Tar aldrig tag i saker jag bara flyr iväg. Rädd för att jag ensam får vandra denna färd. Och om saker inte ändras vad händer då med mig? Snälla säg att det kommer ordna sig. Jag lägger mig ner kollar upp och jag ber. Gud, ge mig kraften att klara mig hel. Jag har fått nog nu, min vilja är slut. Har kommit in i en svacka där jag inte hittar ut. Men jag vill klara av det här. Vill inte pinas av den smärta som jag bär.

Jag saknar dig så det gör ont, allt som vi tappat svider som knivar.
Var det inte vi som ijämt skulle finnas för varandra?
Men sakta men säkert glömmer du bort mig och du ska bara veta hur det svider.
Tankarna snurrar runt om dig, bara dig.
Jag saknar dig , jag saknar allt ..
kom tillbaks till oss bara, jag ber.
För jag klara inte av det här!

När ska jag inse?
Jag har ett beroende, ett ständigt dåligt samvete jämtemot mina nära. Jag räcker aldrig till. Folk tror att jag är någon jävla supermaskin som kan gå på högvarv 24/7. Men sanningen är, jag är en människa. Visst, jag har alltid mycket saker för mig, klämmer in en miljon grejer på en dag, för jag behöver det! Men ibland vill jag faktiskt bara vara själv! Sjuka in i min trygga bubbla där mina dagar endast består av ensamhet och ett par timmar i stallet. Jag trivs så! Jag har ett liv, jag har två hästar, jag har vänner som bitvis kräver allt för mycket. Jag kan inte dela mig i två. När ska NI och jag inse det? När ska jag lära mig att inte ta alla framför mig själv alltid? När ska jag lära mig att ta en stund för mig själv ibland, och göra något jag tycker om?
För visst är det så, att riktiga vänner står kvar?

Det blir bara för mycket ibland. Jag dras runt, hit och dit, hela tiden. Tankarna börjar snurra, och jag kommer inte härifrån. Mår jag bra? Det är en fråga jag inte ens kan svara på själv. Jag har inte tid att känna efter, eller är jag bara rädd? Det ständiga behovet av bekräftelse gör inte saker lättare. Jag vet, jag är inte enkel. För jag förstår mig inte ens på mig själv längre. Det är allt för mycket som händer, allt för mycket i mitt liv. Hur ska jag ta mig ur detta?